Pecha Kucha - grym prioriteringsövning

Jag höll en Pecha Kucha om Watchmen härom veckan. Det var en grym övning i att prioritera.

Pecha Kucha-formatet innebär att presentatören har 20 bilder på sig som automatiskt byts efter 20 sekunder, vilket ger en presentationslängd på 6 min 40 sek. Om bara presentatören brinner för ämnet så ska det mycket till för att tappa publikens intresse på den tiden.

Men det korta formatet kräver naturligtvis en hel del förberedelser om det ska bli bra.

Själv började jag med en mindmap med ungefär vilka teman jag ville ta upp, och några tidiga idéer om vilka bilder som vore bra att underbygga och illustrera dem. (Ganska tacksamt med ett seriealbum som ämne eftersom bilderna redan fanns där.)

Sen handlade det om att skära. Bara 20 bilder innebär att antalet teman måste begränsas. 20 sekunder per bild begränsar vad man hinner säga på varje tema eller bild - och för den delen vad åhörarna hinner uppfatta i bildväg. Jag hade med några nyckelrepliker i pratbubblor, men det är tveksamt om någon som inte läst serien hinner med att läsa dem.

Det finns mycket att säga om Watchmen men i det här fallet nöjde jag mig med en-tre bilder på temana:
- introduktion inklusive historisk relevans
- kort om ramhandlingen
- den rika kontrafaktiska historieskrivningen
- produktionen - manus och storyboards
- hur Watchmen utforskar seriemediets gränser (6 bilder)
- Alan Moore (vs Hollywood)
- Dave Gibbons + hollywood + filmen

När bilderna fanns på plats i rätt ordning spelade jag in mig själv fyra gånger i rad, med lite små ändringar emellan, och lyssnade igenom var det flöt på bra (eller inte alls).

Jag upptäckte att det ofta var, säg, 5 saker jag ville säga till en bild, där jag bara hann med 4,5 vilket ledde till att jag kom igång lite sent till nästa bild. I de flesta fallen strök jag den sista detaljen eller arbetade om flödet så att jag höll mig till samma historia över två bilder så att bytet inte spelade så stor roll.

Sen spelade jag in en bra femte version som jag lyssnade igenom några gånger dagen därpå. Tryggt med en presentation man hinner träna igenom i sin helhet flera gånger.

Framförandet gick bra och inspirerade delar av publiken både till läsning och att testa formatet själva. Vilket var tanken, vi har pratat om det ett tag, men jag var först ut.

Kvällen innan hade jag genrepat inför mor. Det gick också bra, men jag tror hon missuppfattade var svårigheten låg: "Får man se bilderna innan man börjar?"

--

Garr Reynolds, som jag skrev om härom veckan, tipsar om fler Pecha Kucha-tips.

Scott Berkun om attention and sex i en Lightning-session, vilket är ett ännu kortare föredragsformat.

Dramaturgi är att plantera frön

Apropå Schyfferts föreställning, som jag fortfarande kan dissekera på lunchrasterna, kommer jag att tänka på ett par andra dramaturgiskt lysande föreläsningar jag sett.

Ett dramaturgiskt knep för att få till en bra föreställning är att plantera detaljer tidigt som sedan återkommer, gärna i ett annat ljus, senare under showen. Det berättade trollkonstnären Tom Stone i frågestunden efter en föreläsning på en kurs om god och dålig vetenskap som jag gick för några år sedan.

Själva föreläsningen handlade om hur magiker lurar folk med hjälp av kunskap om hur vår varseblivning fungerar.

Han menade att bra trolleri kan handla om att bara plocka fram en sak och visa upp den och sen tycker publiken att det är fantastiskt. Det behöver inte vara märkvärdigare än så. Till och med om man bara tar av sig skon och håller upp den så applåderar publiken lydigt om man gör det på rätt sätt.

Som en del av förställningen förklarade han delar av ett mynttrick för oss (trollkarlar får tydligen förklara trick de själva hittat på). Det var fascinerande att se vilken medveten design som låg bakom rörelseschemat. Han utgick från kunskap om kognitiv psykologi: uppmärksamheten riktas mer mot rörelser som går uppåt eller mot betraktaren. Alltså kan trollkonstnären samtidigt smussla med saker i den andra rörelseriktningen utan att vi märker det.

Alldeles före paus erbjöd han sig att visa tricket i repris, nu när vi visste hur det gick till. Och vi kunde faktiskt hänga med rätt bra den här gången eftersom vi visste precis var vi skulle titta. Jag minns inte om han körde det lite långsammare också men efter ett tag började jag känna att det var lite förutsägbart och slappnade av. Det var ett ganska långt nummer, så lite onödigt var det kanske att upprepa hela. Men det var förmodligen helt medvetet - åskådare som inte är på sin vakt kan man kollra bort lite extra.

Det kom nämligen en liten oväntad knorr på slutet som vände alltihop. Ingen förstod hur det gick till, men plötsligt stod karln där med skon i handen.

Vi tyckte naturligtvis att det var... fantastiskt!

Och fortfarande idag - fem år senare - minns jag huvudpoängerna i hans föreläsning. Snacka om att lyckad dramaturgi hjälper till att få berättelser att fastna.

--

Tom Stone bloggar, inte bara om sina tricks, utan också lite om webbdesign.

Ett slag i magen är bästa försvarstal

Henrik Schyffert var riktigt bra, rolig och tankeväckande i sitt försvarstal för 90-talet på TV förra veckan. Jag är mycket nöjd med att det var det enda teveprogrammet jag såg (på teve) den här månaden. Förutom direktsändningen, som avnjöts hemma hos bror, så har jag nu sett hela föreställningar på SVT Play ytterligare en gång samt sista halvtimmen ytterligare tre-fyra gånger.

Dramaturgiskt var det lysande: flera planterade detaljer utspridda som återkommer i helt annat ljus senare under föreställningen. Det känns verkligen i magen när han kommer fram till höjdpunkten. Vilken intensiv konstpaus!

Jag är djupt imponerad av det eleganta sättet han vrider humorn för att säga seriösa saker. Bland annat om att göra uppror men till slut ändå bli precis som sina föräldrar. Hans analys om varför 90-talshumorn blev som den blev verkar också trovärdig.

Metaforen om att välja humordörren eller allvarsdörren kan man nog använda på andra områden: "Om man aldrig går in genom en dörr, så till slut får man nog aldrig upp den [...] och låter man den vara tillräckligt länge då kommer dörren bara att försvinna."

En sista lysande ironi kostar han på sig när han avslutar showen precis på det sätt han tidigt förutspått att han skulle avsluta på. ...eller inte.

--

Jag noterar att jag skrev hela texten ovan utan ett enda "ironiskt citattecken". Men så brukar jag hävda att jag snarare tillhör den sardoniska generationen.

När behövs ögonrörelsestudier?

I torsdags höll inUse ett frukostseminarium om eye-tracking. Tommy Strandberg från Tobii talade om hur ögonrörelsestudier går till och vad man kan få ut av dem.

Jag var med i ett uppdrag med deras teknik för ett par år sedan och jag ser två tydliga användningsområden för det.

• Det är lätt att snabbt jämföra olika layoutförslag. Det blir väldigt tydligt vad som drar blickarna till sig och vad som inte gör det.
  
• Det går också utmärkt att använda för grundforskning av olika designmönster såsom var man borde placera fältrubriker.

Fast på egen hand är ögonrörelsetest inte tillräckligt för mina syften. Ögonrörelserna avslöjar vad man tittar på men inte varför. Och det är den senare frågan som är viktigast att hålla koll på när jag värderar en designlösning och ska föreslå förbättringar.

Visualiseringar av ögonrörelsedata är svårt att värja sig mot för den som är tveksam om slutsatserna av ett användningstest. Det blir så uppenbart att ingen av försökspersonerna ens sett den pedagogiska instruktionstexten eller den bannerliknande länken som leder till just det material de letar efter. Alltså: tillbaka till ritbordet!

Dessutom är flera av visualiseringstyperna både snygga och intuitiva. Så i kombination med ett kvalitativt test kan visualiseringar av kvantitativa ögonrörelsestudier vara det starka känslomässiga argument som behövs för att vinna diskussionen!

→ Mona Lif rapporterar från seminariet