Flash mob-hyllning till Michael Jackson

Bounce stod bakom en dansperformance i går kväll. Först på Sergels Torg och sedan på Centralstationen där jag såg dem. Vi var rätt många som stod i värmen och väntade. Eller var vi det? Fler och fler anslöt sig till koreografin och halvvägs in i numret såg det ut som nästan alla nere på golvet var med i showen. Mycket maffigt!



Efter en minut var det över. Oväntat kort, men ändå imponerande att de hann repetera in det på ett par timmar med drygt hundra frivilliga.

När man ser dokumentation från såna här improviserade och oväntade händelser, så kallade flash mobs, är det nästan roligast att se ansiktsuttrycken hos de överraskade åskådarna. Men av de som inte deltog i själva dansen var det nog få som inte visste att något skulle hända. det var rätt många mobilkameror uppe. Och trapporna var fulla av fans redan en halvtimme före start.

Andra kul exempel på flash mobs:
→ Halva NY Grand Central Station fryser till i 5 minuter
→ 50 kunder fastnar i mataffären
→ Do-Re-Mi på Belgisk tågstation
→ Åka tunnelbana utan byxor
→ Förklaring av flash mob-fenomenet efter ett försök i Stockholm

Sök på 'Flash Mob' så hittar du fler, inklusive några i Stockholm.

Michael Jackson visualiserad

I skrivande stund hålls minnesstund för Michael Jackson, och den direktsänds på nätet. Jag har Thriller på vinyl så uppenbarligen lyssnade jag på honom då, men har annars inget speciell relation till hans musik. För att få en bild av hur stor han var kollar jag in New York Times interaktiva graf över Michael Jackson’s Billboard Rankings Over Time(*) som Information Aesthetics tipsade om härom dagen.


Mer Michael Jackson-visualisering: White Glove Tracking var ett projekt som använde frivilliga för att märka upp Jacksons vita handske i hans banbrytande premiärframförande av Billie Jean. Det skapade en enorm datamängd som kan användas för intressanta visualiseringsexperiment.

För övrigt fick jag ett tips om att du kan se en MJ-relaterad happening i centrala Stockholm i morgon, mellan 17 och 18 på Drottninggatan och Centralstationen.

--
*) Kul detalj: Statistikprogrammakarna REvolution Computing undrar hur NYT fick fram resultatet så snabbt och får reda på att det är deras egen mjukvara som används. Det är ungefär som de gånger jag tipsat gamla kollegor på Propellerhead om ny musik: "Jodå, visst känner vi till dem, de använder Reason".

Pecha Kucha - grym prioriteringsövning

Jag höll en Pecha Kucha om Watchmen härom veckan. Det var en grym övning i att prioritera.

Pecha Kucha-formatet innebär att presentatören har 20 bilder på sig som automatiskt byts efter 20 sekunder, vilket ger en presentationslängd på 6 min 40 sek. Om bara presentatören brinner för ämnet så ska det mycket till för att tappa publikens intresse på den tiden.

Men det korta formatet kräver naturligtvis en hel del förberedelser om det ska bli bra.

Själv började jag med en mindmap med ungefär vilka teman jag ville ta upp, och några tidiga idéer om vilka bilder som vore bra att underbygga och illustrera dem. (Ganska tacksamt med ett seriealbum som ämne eftersom bilderna redan fanns där.)

Sen handlade det om att skära. Bara 20 bilder innebär att antalet teman måste begränsas. 20 sekunder per bild begränsar vad man hinner säga på varje tema eller bild - och för den delen vad åhörarna hinner uppfatta i bildväg. Jag hade med några nyckelrepliker i pratbubblor, men det är tveksamt om någon som inte läst serien hinner med att läsa dem.

Det finns mycket att säga om Watchmen men i det här fallet nöjde jag mig med en-tre bilder på temana:
- introduktion inklusive historisk relevans
- kort om ramhandlingen
- den rika kontrafaktiska historieskrivningen
- produktionen - manus och storyboards
- hur Watchmen utforskar seriemediets gränser (6 bilder)
- Alan Moore (vs Hollywood)
- Dave Gibbons + hollywood + filmen

När bilderna fanns på plats i rätt ordning spelade jag in mig själv fyra gånger i rad, med lite små ändringar emellan, och lyssnade igenom var det flöt på bra (eller inte alls).

Jag upptäckte att det ofta var, säg, 5 saker jag ville säga till en bild, där jag bara hann med 4,5 vilket ledde till att jag kom igång lite sent till nästa bild. I de flesta fallen strök jag den sista detaljen eller arbetade om flödet så att jag höll mig till samma historia över två bilder så att bytet inte spelade så stor roll.

Sen spelade jag in en bra femte version som jag lyssnade igenom några gånger dagen därpå. Tryggt med en presentation man hinner träna igenom i sin helhet flera gånger.

Framförandet gick bra och inspirerade delar av publiken både till läsning och att testa formatet själva. Vilket var tanken, vi har pratat om det ett tag, men jag var först ut.

Kvällen innan hade jag genrepat inför mor. Det gick också bra, men jag tror hon missuppfattade var svårigheten låg: "Får man se bilderna innan man börjar?"

--

Garr Reynolds, som jag skrev om härom veckan, tipsar om fler Pecha Kucha-tips.

Scott Berkun om attention and sex i en Lightning-session, vilket är ett ännu kortare föredragsformat.