Laibach vs Bach

Inte trodde jag att jag skulle se Laibach på scen sådär tio år efter jag slutade intressera mig för dem. Men förra skivan, Volk, var inte så dum. Och att de skulle till Uppsala för att spela Bach lät det som ett experiment värt att bevittna.



Det var intressant blandning av folk i publiken. Klassiskt intresserade varvat med ungdomar klädda som Hitlerjugend. Jag hann lyssna in mig en del på albumet men hade ändå svårt att veta vad jag skulle förvänta mig. Arrangörernas information hjälpte inte heller genom att fokusera på vilka länder bandet understundom varit förbjudna att uppträda i.

Nu blev det ett framträdande ganska likt skivan. Drömskt och avigt om vartannat. Jag kom att tänka på The Drop av Brian Eno. Där försökte han åstadkomma musik som lät som resultatet av att förklara jazz för en utomjording utan att spela upp exempel (och dessutom inte vara så bra på att förklara). Kanske lyckades inte heller Bach riktigt förmedla sina intentioner till Laibach, notskrift till trots? Men skönt meditativt var det.

Favoritspår sedan tidigare Contrapunctus 3 och 13, men också nr 4 växte i livetappning. Tyvärr blev det inga extranummer. Sällan har salongsljuset tänts så snabbt efter en konsert.

De omtalade videoprojektionerna var snygga, men inte alls så spektakulära som tidningarna gjort gällande. Men kanske satt vi bara för långt bak?

→ Laibach KunstDerFuge på Spotify
→ Laibach om KunstDerFuge

→ DN inför Sverigebesöket
→ DN recenserar Göteborgskonserten
→ Laibach: Opus Dei/Life Is Life och Leben Heißt Leben (YouTube-nostalgi)