Interaction08: Alan Coopers keynote
Alan Coopers keynote inledde IxDA-konferensen Interaction08(*). Han började med att gratulera oss till att vara interaktionsdesigners, vilket kanske luktade lite insmickrande, men sedan följde en genomtänkt argumentationskedja. Se videon här.
Cooper är en bra talare och drar sig inte för att sticka ut hakan. I sin bok The Inmates Are Running The Asylum (Amazon, Adlibris, Bokus) ägnar han till exempel mycket utrymme till att raljera över utvecklare, vilket gjort en stor del av målgruppen onödigt skeptiska till budskapet. Nu bjöd han i stället på det omvända budskapet: vi borde som interaktionsdesigners liera oss med utvecklare, eftersom affärsfolket inte lyssnar på vare sig dem eller oss.
Han gav en övertygande målgruppsanalys av affärsmänniskor fastlåsta i industriellt tänkande och programmerare som postindustriella hantverkare. Inte undra på att det blir kulturkrockar. Men vi kan som interaktionsdesigners ta rollen som mellanhand. Vi borde skydda programmerarna mot chefer så de får jobba i fred. I gengäld ska de bygga det vi designar. Programmerare respekterar nämligen inte affärsfolks auktoritet utan snarare kompetens - och interaktionsdesigners är minst lika kompetenta som programmerare.
Men utvecklarna behöver bättre specifikationer vilket kräver mer detaljer än vad interaktionsdesigners i allmänhet brukar förse dem med. Det behövs därför ett nytt arbetssteg: Design engineering.
Idén om Design engineering har Cooper beskrivit i en tvådelad artikel: Design engineering: the next step vilken jag skumläste när den kom men inte funderade så mycket på. Det lät mer som en lek med ord.
Nu målade han mer tydligt upp bilden av att bedriva produktframtagning i tre faser:
Skillnaden mellan de första faserna handlar bland annat om att den första levererar mycket koncept i form av narrativer (t ex scenarier och storyboards) medan det byggs prototyper i den andra. De designers som gillar att jobba kodnära borde alltså trivas i Design Engineering.
De två första faserna kännetecknas av samarbete, iteration och strävan efter korrekthet. Den sista strävar efter att effektivt och skickligt följa en plan. Han noterar i förbigående att det första låter som agila metoder och det sistnämnda som RUP.
Cooper avslutar med att uppmana till ett uppror mot den rådande utvecklingsmodellen. Och det finns ingen bättre tidpunkt för det än nu!
Vi får väl se om köttbenen han slängde ut är tillräckligt för somliga utvecklare att svälja reaktionen på The Inmates...
Andra om Alan Coopers keynote:
--
*) Men Cooper var inte riktigt först. Redan på fredagsmorgonen höll Darja och jag vår workshop. Ett perfekt upplägg för vår del eftersom vi sedan kunde slappna och njuta av hela konferensen.
Cooper är en bra talare och drar sig inte för att sticka ut hakan. I sin bok The Inmates Are Running The Asylum (Amazon, Adlibris, Bokus) ägnar han till exempel mycket utrymme till att raljera över utvecklare, vilket gjort en stor del av målgruppen onödigt skeptiska till budskapet. Nu bjöd han i stället på det omvända budskapet: vi borde som interaktionsdesigners liera oss med utvecklare, eftersom affärsfolket inte lyssnar på vare sig dem eller oss.
Han gav en övertygande målgruppsanalys av affärsmänniskor fastlåsta i industriellt tänkande och programmerare som postindustriella hantverkare. Inte undra på att det blir kulturkrockar. Men vi kan som interaktionsdesigners ta rollen som mellanhand. Vi borde skydda programmerarna mot chefer så de får jobba i fred. I gengäld ska de bygga det vi designar. Programmerare respekterar nämligen inte affärsfolks auktoritet utan snarare kompetens - och interaktionsdesigners är minst lika kompetenta som programmerare.
Men utvecklarna behöver bättre specifikationer vilket kräver mer detaljer än vad interaktionsdesigners i allmänhet brukar förse dem med. Det behövs därför ett nytt arbetssteg: Design engineering.
Idén om Design engineering har Cooper beskrivit i en tvådelad artikel: Design engineering: the next step vilken jag skumläste när den kom men inte funderade så mycket på. Det lät mer som en lek med ord.
Nu målade han mer tydligt upp bilden av att bedriva produktframtagning i tre faser:
- Interaktionsdesign - What?
- Design engineering -How?
- Production Engineering - Do!
Skillnaden mellan de första faserna handlar bland annat om att den första levererar mycket koncept i form av narrativer (t ex scenarier och storyboards) medan det byggs prototyper i den andra. De designers som gillar att jobba kodnära borde alltså trivas i Design Engineering.
De två första faserna kännetecknas av samarbete, iteration och strävan efter korrekthet. Den sista strävar efter att effektivt och skickligt följa en plan. Han noterar i förbigående att det första låter som agila metoder och det sistnämnda som RUP.
Cooper avslutar med att uppmana till ett uppror mot den rådande utvecklingsmodellen. Och det finns ingen bättre tidpunkt för det än nu!
Vi får väl se om köttbenen han slängde ut är tillräckligt för somliga utvecklare att svälja reaktionen på The Inmates...
Andra om Alan Coopers keynote:
- Darja Isaksson
- Ajaxian
- Ben Galbraith
- Catalyze - ett forum för bland annat IXD som jag blev varse härom veckan
--
*) Men Cooper var inte riktigt först. Redan på fredagsmorgonen höll Darja och jag vår workshop. Ett perfekt upplägg för vår del eftersom vi sedan kunde slappna och njuta av hela konferensen.
3 Kommentarer:
Tycker det är ganska skrämmande åsikter. Tittar man retrospektivt på innovation och utveckling inom IT/Internet så kommer 99% från tekniker/ingenjörer och personer utan HCI/Interaktions utbildning.
Ska man plötsligt dela in kakan så att en liten elit står för all design och all nyutveckling/av interaktion? Det borde väl vara så att utvecklarna får större ansvar i processen och då får relevant utbildning för att klara av samma uppgifter som Interaktionsdesigners.
Tyvärr måste jag säga att detta är ett steg bakåt. Beteendevetare kan inte heller separeras från teknikutvecklingen utan måste även de lära sig att vara produktiva från ett tekniskt perspektiv.
I stort är det ett jättemisstag att inte utnyttja kreativiteten som t.o.m. finns
hos de mest teknikorienterade nördarna.
Jag skulle vilja kalla det en presentation av fördomar. Affärsanalytiker har kanske tidigare haft en alldeles för stor roll i teknikutveckling - men det säger inte att de bör separeras från övriga delar. Att förstå kunden är även att förstå användaren (till en viss del).
Cooper gör en poäng av att visa att innovation inte är detsamma som framgångsrika produkter.
Till exempel visade han upp ett par innovativa mp3-spelare som jag aldrig hört talas om, eftersom iPoden som kom ett par år senare har en överlägsen design och därför tog hela den marknadsnischen.
En av hans utgångspunkter är att 'best-to-market' alltid övertrumfar 'first-to-market'. Men affärsfolk prioriterar 'first' eftersom de inte vet hur man gör 'best'.
Och 'best' åstadkommer man med hjälp av design. Inte genom att ingenjörsmässigt dela upp ett problem i små lösbara delar.
'Plötslig elit' vet jag inte. Design av komplexa produkter handlar ju allt mer om samarbete, och allt mindre om att någon sitter på sin kammare och bestämmer rubbet. (Även om sådana exempel naturligtvis också finns.)
Rent praktiskt ser jag inte att handlar om att "inte utnyttja kreativiteten" hos andra kompetenser, eller att separera delar från varandra, utan snarare om att låta rätt kompetens driva olika faser av arbetet.
"Att vara produktiva från ett tekniskt perspektiv" är just en av svårigheterna med de båda första designfaserna han talar om. De kännetecknas av utforskande och iteration tills man fått alla detaljerna rätt. Det kan vara svårt att planera in exakt hur lång tid det tar innan man får det där briljanta genombrottet.
Den avslutande produktionen handlar däremot om att vara produktiv och utföra den upplagda planen.
I projekt jag varit med i kan jag se likheter där vi gjort målgruppsanalys, kravinsamling och designarbete i en förstudie. Och först därefter drar utvecklingsprojektet igång. Skillnaden i Coopers modell handlar i så fall om att vara ännu tydligare i att olika typer av designkompetens behövs om man tittar konceptuellt eller detaljerat. Jag kan se fördelar med det, man har lite olika fokus och somliga är mer detaljintresserade medan andra har mer helikoptersyn.
Fördomar? Kanske det. Men framförallt är det retoriskt tydligt. Cooper vill presentera en alternativ modell och drar sig inte för att vara drastisk när han gör det. Det är helt i hans stil.
Cooper har nu hållit ytterligare en keynote, på Agile 2008 och publicerat bilder och anteckningar den här gången.
Med början på bild 31 utvecklar han resonemanget om de olika stadierna under ett projekt.
Skicka en kommentar
<< Tillbaka