Väckarklockan lär mig somna om

Under några veckor har jag testat väckarklockan Axbo som väcker mig på lämpligt ställe i sömncykeln. Man ställer larmet på ett klockslag och sedan börjar klockan kvittra fågelsång när man vrider sig i sömnen nån gång under trettiominutersintervallet före klockslaget. På så sätt ska man vakna på rätt ställe i sömncykeln. Rörelsen, som känns av genom en sensor i ett armband, är nämligen ett tecken på att man inte sover drömsömn, då stora muskelgrupper är förlamade. Och har man inte rört sig låter larmet ändå på den tid man ställt.

Eftersom mitt problem egentligen inte är att komma upp på morgnarna, utan snarare att gå och lägga mig på kvällarna är det nog en lösning på ett problem jag saknar, men det är ändå en kul idé.

Fast i min vardag funkar det inte helt klockrent. (Häpp!) Jag sätter min klockradio för säkerhets skull och för att jag gillar att lyssna på nyheterna innan jag går upp. De första morgnarna blev jag snarare irriterad av att vakna för långt före nästa nyhetssändning. Därför har jag gradvis flyttat fram väckningen på AXBO:n, till tjugo minuter efter klockradion. På så sätt vaknar jag max 10 minuter före nyheterna. Därefter ligger jag ofelbart och drar mig till radion drar igång. Jag håller helt enkelt på att lära mig ett snooze-beteende. Lite oväntad bieffekt.

Men det är lite mysigt att vakna till fågelkvitter om morgnarna. Man kan också ställa in insomningsljud som vågskvalp som stängs av när man somnar, men det testade jag bara ett par kvällar. Det var för ovant med såna ljud och i normala fall brukar jag ändå somna några minuter efter jag lagt huvudet på kudden.

Om det går för långt med snoozandet så är det dags att skaffa sig ytterligare en ny väckarklocka för att stävja det. Kanske en WiFi Donation Clock som skänker en summa pengar från ditt bankkonto till en verksamhet du avskyr varje gång du trycker på snooze-knappen. Ännu en kul idé! (Via History of the Button.)

Annars är väl Phillips konstgjorda soluppgång ett alternativ.

--
 
Förresten är väl doneringsklockan en hyfsad illustration på brukskvaliteten parafunktionalitet, dvs en funktion som uppmanar oss att reflektera över hur tekniken påverkar oss. Den finns med i Jonas Löwgrens uppsättning av brukskvaliteter (vilka jag nämnde när det begav sig).

Ett annat exempel på parafunktionalitet är det hypotetiska systemet på biografen som stoppar filmen när någon i publiken svarar i sin mobil.