Bohumil Hrabal

Slölyssnade häromveckan på Biblioteket i P1, som uppmärksammade den tjeckiske författaren Bohumil Hrabal. Eftersom jag bara några dar senare skulle åka till Prag spetsade jag öronen och googlade lite.

Nu har jag läst två böcker: När seklet var kort och Danslektioner för äldre och försigkomna, av vilka jag framför allt gillade den sistnämnda. Den är skriven i en enda mening vilket kanske låter svårläst och knepigt och borde kanske till och med vara det, enligt huvudpersonen farbror Pepin:

den riktiga poesin måste vara sårande, som om man hade glömt ett rakblad i näsduken och skar sig i näsan när man snöt sig, därför är inte en riktig bok till för att läsarn ska somna lättare, utan han ska fara opp ur sängen och i långkalsongerna springa raka vägen till författarn för att ge honom på käften [...]

I själva verket är farbror Pepins oupphörliga svada och blandning mellan högt och lågt ganska underhållande.

Anledningen till att Hrabal uppmärksammas nu, 9 år efter sin död, är två nyöversatta böcker: En alltför högljudd ensamhet och Den ljuva sorgen, som jag förmodligen kommer läsa vad det lider. Det jag läst hittills ger mersmak.

→ ArtBin: Bohumil Hrabal - Han som lät tågen gå - bra presentation av författaren, skriven av en av hans översättare.
→ DN: Idéerna styr flödet i Hrabals texter - Erik Andersson har läst de nyutkomna böckerna.
→ SvD: Lätt att tycka om Hrabal