Visionen är roligare att prata om än det dagliga arbetet

Henrik Artman gav sin docentföreläsning förra veckan. Utöver den väntade slutsatsen att beställarorganisationerna borde ta makten över användbarheten, pratade han om vikten att som MDI-människa liera sig med entreprenörer.

Han menar att beslutsfattande i utvecklingsprojekt mer handlar om rationalisering av förutfattade meningar än om rationellt tänkande. Lite cyniskt kanske, men det ligger nåt i det.

Därför måste användbarhetspersoner vara proaktiva och ge konkreta visualiseringar av användargränssnitt och målgrupper och användningssituationer. Annars riskerar man att fastna i tanken om visioner, vilka har större förförelsekraft än jordnära exempel.

Det slår mig att detta inte bara handlar om beställarna av systemen utan också gäller när man gör användningsstudier och personen man pratar med hellre talar om hur man brukar göra, eller hur de borde göra, än om hur de faktiskt gör. (Det är därför det ofta är bättre att göra kontextuella undersökningar än bara rena intervjuer.)

Är det alltså MDI-kompetensens lott att dra ner alla andra inblandade på jorden när de är på väg att sväva ut i det blå? Det trodde jag var programmerarnas livsuppgift?