Bara fyrtiotvå km kvar

Hässelbyloppet: Äntligen under 45

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 11 Oct 2009 20:10:00 +0000

Hässelbyloppet är ett trevligt lopp att avsluta säsongen på. Flack bana gör det lätt(are) att få en bra tid. Jag har inte sprungit det på några år, men eftersom det gick så bra i Bellmanstafetten så var jag sugen på att göra ett försök att toppa formen.

Det är nämligen det som är problemet med mina miltider, jag har aldrig seriöst varit tränad för distansen. De millopp jag sprungit har bara varit ett delmål på väg mot Lidingöloppet. Så då är jag van att lunka i långdistans tempo.

Den här gången testade jag att följa de sista veckorna på Tjejmilens träningsprogram för 45 minuter. Mitt personliga rekord låg nämligen på försmädliga 45.02.

Mer intervallträning i högre tempo gjorde sitt. Jag skulle nog klara gränsen bara foten höll.

Båda hälsenorna har nämligen blivit märkbart sämre av fartökningarna. Inte under själva löpningen visserligen, men jag är stelare på morgnarna. Nu har jag värmeskydd på nästan varje dag från uppstigning tills det är dags att gå till jobbet.

Med GPS-klocka på armen är det lätt att hålla koll och förutom första kilometern som var lite trång höll jag mig varje kilomenter några sekunder under 4.30. Egen tidtagning stannade på 44.28 så jag var mycket nöjd.

Att resultatlistans 44.02 också är lite försmädligt nära nästa delmål gör ingenting, det var ju en förbättring med en minut!

Kul att träffa på ett par gamla pingisadepter efter målgång också. Johnnys analys är nog helt riktig: det är intervallerna som är nyckeln till snabbheten. Och det kan det kanske vara värt. Bara tre veckors riktad träning för att få till en sådan förbättring på distansen. Det var en bra investering. Var ska det sluta?

Tja, det här avslutar i alla fall löparsäsongen. Nu är det dags att kurera hälsenorna.

--

Bilden är ett montage av stillbilder från målgångsvideon.

Bellmanstafetten 2009

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 06 Sep 2009 18:08:00 +0000

Det var en hel del dramatik innan inUse ens kom till start i Bellmansstafetten i år:

Förra årets starka lag tappade två löpare redan vid anmälningsdags. Men vår nyanställda kollega Elisabeth ville vara med, så vi hade fortfarande ett fyrmannalag i mixedklassen.
Alla interna (och externa) förfrågningar blev resultatlösa. Åtminstone fem löpintresserade kollegor var bortresta och resten höll låg profil.
Veckan före stafetten blev E förkyld. Nu hade vi inte ens ett mixedlag! Men hon repade sig och ställde upp till slut.
Dagen före start backade den fjärde löparen ur. Nu hade vi ett tremannalag till en femmannastafett. Men efter lite diskussion bestämde vi oss ändå för att ställa upp. Olof och jag skulle springa två sträckor var. 1+4 resp 2+5, med E på tredje sträckan.
På väg till start stannade tunnelbanan. Brandrök vid centralen.

Jag kom i alla fall till Slussen och kom med buss 53 med planen att i värsta fall jogga från Odengatan om det inte gick att åka T-bana från Tekniska Högskolan. Samtidigt telefonkoordinerade jag med E som hunnit förbi Centralen före stoppet och O som sprang och letade ersättningsbussar på Söder. Men vid centralen fick vi inte åka förbi mot Vasastan, utan plötsligt var vi på Klarabergsviadukten på väg mot Kungsholmen. En dam som haft liknande telefonsamtal som jag föreslog att vi skulle dela taxi, vilket vi gjorde, så jag kom i alla fall dit tjugo minuter före start.

Lite brådskande åstadkom vi en ny laguppställning där jag skulle springa första o fjärde sträckan, E den andra och så hoppades vi att O skulle hinna fram för att springa tredje och femte. Med sex minuter till start var jag framme vid startfållan.

Jag var ganska nöjd med min sträcka och när jag kom upp till väskorna efter att ha lämnat pinnen till E så hade O precis kommit fram.

Jag sprang mina sträckor ganska jämnt, 22.17 och 22.36 enligt egen klocka. E sprang ungefär så snabbt som hon tippat. O var lite tröttare på sin sista sträcka men det fighting face han uppvisade på målrakan var värt många spurtpoäng i sig.

Tiden 1.57.36 räckte till plats 229 av 1233 i mixedklassen, vilket vi efter förutsättningarna är ganska nöjda med.

Men nästa år vill jag nog ha 6 namn på papper innan jag anmäler.

→ Preliminära resultat
→ Bilder från loppet (men vi har inte fastnat på dem)

Utsikt inför Lidingö

noreply@blogger.com (Mikael) — Mon, 29 Jun 2009 10:03:00 +0000

I morgon är sista dag att anmäla sig till Lidingöloppet före prishöjningen.

Jag är väldigt sugen med stigande form och framförallt efter att ha tittat på några filmer från tidigare år. Men tyvärr är jag inte helt säker på att foten håller.

Jag är igång bra med löpningen: jag har några långpass bakom mig, varav det längsta på 26 km. För att inte glömma Rogers Bergstävling. Men en liten snedtrampning för tre veckor sedan gav ett bakslag som jag nu håller på att trappa upp från. Och jag har fortfarande lite värk under foten när jag suttit still ett tag.

Jag vill ju helst förbättra min tid om jag ställer upp och där är jag helt enkelt inte ännu. Det är fortfarande möjligt att jag startar i Lidingöloppet i september, men jag tror jag väntar ytterligare en tid innan jag anmäler mig.

Passar på att öka mängden alternativträning som komplement. I går var jag till exempel ute på mitt första inlinespass på ett par år. Eftersom jag numera bor på toppen av en backe är det, hur jag än väljer väg, en lite nervös start på passet för en med tveksam teknik och ovana bromsmuskler.

Inspirerad improvisation

noreply@blogger.com (Mikael) — Thu, 11 Jun 2009 21:23:00 +0000

Liksom i fredag spontanbokade jag ett gympass för att tvinga mig att lämna jobbet i tid. Med femtio minuters framförhållning bokade jag ett spinningpass på Medborgarplatsen.

Sen kom jag på att jag lika gärna kunde springa till passet, eftersom jag inte behövde ta med mig datorn hem.

Några småsaker som plånbok och vattenflaska behövde jag ändå få med mig och löparryggsäcken var på fel ställe, så det gällde att improvisera snabbt. Jag hittade en liten konferensaxelremsväska som jag krängde på mig på ryggen. Lite obekvämt, men det funkade i 6+3 km i alla fall.

Jag var i efterhand klart nöjd med passet, men lite mindre nöjd med de begynnande skavsåren efter väskspännet.

Rogers Bergtävling 2009

noreply@blogger.com (Mikael) — Tue, 19 May 2009 20:11:00 +0000

Det var ett par år sedan sist, men idag blev det Rogers Bergtävling igen. Fem varv plus en extra stigning i Hammarbybacken. Kul men jobbigt som vanligt! Extra roligt att jag fick med mig kollegan Martin.

Jag hade två mål:

Komma under timmen
Komma upp i maxpuls

Jag lyckades med båda.

Tiden 59.12 är jag mycket nöjd med. Förbättring med en minut sen senast! Jag har fortfarande för mycket respekt för backen och sparade mig kanske onödigt mycket. Orken de sista trettio var det dock inget fel på. Jag spurtade ikapp en kille som gått(!) om mig i mitten av backen.

Kanske var jag därmed för snabb att stänga av pulsklockan i stället för att ta en mellantid. Kurvan i datorn visar att den var ordentligt stigande sista sekunderna, så det är möjligt att min maxpuls ligger ytterligare något slag över det uppmätta.

Martin gjorde en strålande upphämtning efter felnavigering och fall på andra varvet. Varvtiderna på sista tre varven var helvminuten bättre än mina. Och ansiktsuttrycket vid målgång var obetalbart. Han sprang verkligen på adrenalin. :-)

--

Simsemester?

noreply@blogger.com (Mikael) — Tue, 10 Feb 2009 16:23:00 +0000

Jag tog en svensk klassiker för fem år sedan och nån gång ska jag ta ett varv till, men inte i år. Inför nästa försök vill jag nog ta en crawlkurs först.

En simsemester låter inte så dunt det heller. DN skrev om Swimtrek på Malta för några veckor sedan:

Dagarna följer samma mönster. På morgonen tar vår båt, stor nog att rymma kök och soldäck, oss till dagens startpunkt. [...] Simturerna är i snitt fem kilometer per dag, ibland uppdelade på två kortare pass. De aktiva dagarna känns i armar och skuldror hela veckan.

Låter inte alls dumt. Nån som vill hänga på?

Googleresultat för eventullt framtida behov:
- Swimtrek.com
- swimtrek i Kroatien

Examen hos sjukgymnasten

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 01 Feb 2009 10:40:00 +0000

Det blev uppskjutet en månad, men förra veckan var sista besöket hos sjukgymnasten. Och hon fann inget större fel på mig.* Styrkan och rörligheten är helt ok. Nu gäller det att få kontinuitet i löpträningen och fortsätta med den specifika styrketräningen.

Jag har fortfarande morgonstelhet under foten, men det verkar nästan som det är värre när jag inte sprungit på ett par dar. Jag har inga egentliga besvär när jag springer. Så det är ytterligare ett skäl till att få upp löpkontinuiteten.

Och blir det inte bättre kan jag försöka med en Shockwave-behandling.

--
*) Jag har försökt beskriva det som i den klassiska tandkrämsreklamen där en liten lintott lyckligt springer från tandläkakarstolen och ropar "inga hål mamma!". Men det är ingen som vet vad jag pratar om, inte ens google. Har jag drömt alltihop?

Elefanten och krokodilen

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 18 Jan 2009 11:09:00 +0000

"Jag springer fortare än du", sade elefanten till krokodilen.
Krokodilen sade:
"Det är inte sant, jag springer fortare än du!"
Då sade ormen:
"Tävla om det!"

Sensmoral:
Att tävla är bästa sättet.

Ur Gnistor av Eugène Ionesco.

Skönlitteratur tar jag oftast in som ljudböcker numera, det funkar bra på långpass. Men under ledigheten hann jag faktiskt läsa flera böcker. Ovanstående passande(?) citat är från en samling korta fabler av den gamle absurdisten Ionesco som upptäckts på senare år. Snygg och kul bok, jag gillar korta fabler.

Praktisk inspiration från DN Söndag

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 11 Jan 2009 21:10:00 +0000

Moa Herngren har fått hjälp att sätta press på sig själv. Under två månader ska hon komma i form publikt i DN Söndag. Ganska läsvärt hittills.

Idag var det bra handgripliga artiklar som en lång lista på vad som händer i kroppen när du tränar och en helsida övningar för balansboll (pdf)

Introduktionen, därför är det viktigt att du tränar, talar om nya internationella riktlinjer för god hälsa. Glöm den trubbiga tumregeln om trettio minuter om dagen. Nu gäller

styrketräna alla stora muskelgrupper minst två gånger i veckan, och
konditionsträna tre pass i veckan, minst 2,5 timmmar i veckan vid lättare träning eller femkvart mer ansträngande.

De talar om en svensk rörelsemätarstudie där bara 1% av 1100 testpersoner var aktiva en halvtimme eller mer om dagen, i sammanhängande perioder av minst tio minuter. En procent!

Flera artiklar i serien handlar naturligtvis också om kost och viktminskning som inte är mitt primära mål, men naturligtvis en trevlig bieffekt. Bra råd i så äter du smart.

Och förra veckan lärde jag mig att man numera ska mäta bukhöjden, inte (bara) omkretsen. Att måttbandet överhuvudtaget är ett bättre sätt att hålla koll än vågen visste jag redan. BMI funkar inte för vältränade personer eftersom muskler väger mer än fett.

--
Jag ligger efter rekommendationerna hittills 2009, men klarade dem naturligtvis med råge 2008. Tittade som hastigast i Sporttracks. Under förra året bokförde jag

182 löppass (1506 km totalt varav 1019 km t o m maj)
24 spinningpass
56 renodlade styrketräningspass, förmodligen lika många kortare styrkepass i samband med löpning eller spinning.
Totalt bokfört 233 timmar och 38 minuter.

Förvånansvärt jämnt fördelat i antalet pass och nedlagd tid mellan halvåren trots att våren ägnades åt marathonförberedelser och hösten åt rehabilitering. Det skulle vara intressant att jämföra marathonåret 2008 med marathonåret 2002 eller för den delen klassikeråret 2004, men jag förde ingen datorstödd träningsdagbok då. Har svårt att tro att jag kommer upp i samma mängd 2009, men vem vet.

2008 i mål

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 04 Jan 2009 22:28:00 +0000

När jag ser tillbaka på förra året konstaterar jag att 2008 var året då jag

sprang mitt andra marathon på 3.56 efter noggranna förberedelser, och
äntligen lyckades genomföra hela Tour de France-säsongen utan att missa nån vecka på grund av sjukdom eller semesterresa.

De sura efterverkningarna på den första satsningen ledde å andra sidan till att jag med sjukgymnastens hjälp fick klart för mig hur jag bör träna för att kroppen ska klara löpningen framöver. Och jag har fått bättre balans och hållning till att börja med.

Och tack och lov var jag inte värre däran än att jag kunde spinna medan jag kämpade mig tillbaka till löpningen. Det är bara en tidsfråga innan jag springer långt igen. Jag siktar på Lidingöloppet i höst.

I morse var det dags för årets första träningspass. Bodypump samt transportlöpning dit och hem. Och det var ett tag sedan sist, det var ett par veckor med mycket jobb och förkylningsvibbar före jul. Löpningen gjorde jag nystart på redan under julhelgen med ett par pass tillsammans med bror. Men styrketräningen har i stort sett legat nere en månad så den kommer jag att känna av i morgon. Härligt!

När jag snörde på mig löparskorna i morse konstaterade jag att jag faktiskt inte var morgonstel i vänsterfoten. Och förmodligen har jag inte varit det på några dagar utan att reflektera över det. Det bådar gott!

Förnya årskortet?

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 30 Nov 2008 19:18:00 +0000

Jag förnyade årskortet på gymmet härom veckan. Inget autogiro utan hela summan på en gång. Jag gillar tanken att det svider lite i plånboken en gång om året i stället för att bli av med lite pengar via autogiro varje månad utan att man tänker på det. Det, och poängsamlarkampanjer, är förmodligen vad som krävs för att jag ska hålla igång gymträningen under de varma månaderna.

Sen har jag i och för sig generös friskvårdspeng från arbetsgivaren, så det blir inte så farligt ändå, inte ens på SATS.

I kristider verkar det som att man (=gymbesökare) inte sparar på just gymkortet, enligt P1:s kropp och själ härom veckan (mp3) de pratade en del om hur finanskrisen påverkar hälsan.

Hur som helst så påmindes jag om en tjuvlyssning från tiden när nyårslöften var färska:

En man ~40 kommer in på SATS med en godispåse i handen. Han går fram till receptionen och pratar med en anställd man ~30.
Mannen: Hej, jag vill veta hur långt det är kvar på det här.
Mannen visar upp sitt medlemskort, samtidigt som han tuggar på godis.
Receptionisten: Det gick ut den 14 januari.
Mannen: Jaså, det har redan gått ut?
Receptionisten: Ja. Vill du förlänga det?
Mannen: Nej, för helvete… Tack ska du ha.
Mannen vänder om och går ut igen, medan han gräver i sin godispåse.

Terrängultra i Täby i vår?

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 23 Nov 2008 23:08:00 +0000

Täby Extreme Challenge hålls 21-22 mars 2009 i min gamla träningsterräng vid Ensta krog. Klasserna är internationellt inspirerade 25, 50, 75 och 100 miles. Det betyder att den kortaste klassen är drygt 40 km, inte riktigt ett fullt marathon alltså.

Vore kul att springa, men det är inte realistiskt att jag är uppe i distans igen till dess. Men det kan förhoppningsvis bli en tradition så man kan hänga på något kommande år.

Spinninginstruktören Camilla tipsade förra veckan om Ultrakommitténs webbplats: ultradistans.se och berättade att hon var sliten efter helgen då hon sprungit tio mil på två dagar längs med Göta kanal. Därför blev det "bara" ett ordinärt 55-minuterspass Tour de France.

I kväll är det dags igen, med en slitig tempoetapp. Får se vad mina vader gillar hög kadens i en timme, eller om det blir baken som protesterar mest.

I helgen borde jag ha plockat fram skidorna. Jag noterade i lördags en tydlig skillnad att bo utanför tullarna när jag kunde jämföra innerstan (barmark) med Hammarbyhöjden (nästan 1 dm snö).

Fyra händer och en armbåge

noreply@blogger.com (Mikael) — Sat, 22 Nov 2008 17:15:00 +0000

Det tänkta sista besöket hos sjukgymnasten (som nu hittat min blogg, hej Jeanette!), blev inte riktigt en sista gång. Så återställd är jag inte riktigt än.

Hon hade en trainee hos sig den här gången, som fick klämma igenom mina fötter. Men vaderna tog hon sig an själv. De har blivit märkbart ömmare i takt med den ökade träningsmängden. Och de blev ännu ömmare av behandlingen, fast förmodligen på ett bra sätt.
"Det blir antingen armbåge eller nålar" lät det först men sedan ändrade hon sig till armbåge och nålar. Jag hade fortfarande krampkänningar i vaden ett dygn senare.

"Förmodligen kommer du att få ett blåmärke av mig där" sa hon och pekade där jag inte kunde se där jag låg. Och jag har inte sett det nu heller, eftersom hon dolde eventuella misshandelsindicier med ny vadtejp. :-)

Vi gick igenom filmsnuttar med min löpbandsjogg från förra gången. Intressant att se sig själv springa. Det finns ett par svagheter med mitt löpsteg som jag behöver tänka på. Jag sjunker ihop lite i höften under steget. Och min armpendling är inte liksidig, dvs jag behöver förbättra bålrotationen på vänstersidan. (Hur man nu övar på det?)

Kanske borde jag gå med i nån klubb eller i alla fall springa mer med kunnigt folk som kan se och ge feedback medan jag springer. Eller springa mer löpband framför spegeln.

Nya övningar: vila på axlarna och fötterna med hög höft och sedan lyfta en fot i taget. jobbigare än man kunde tro. Dessutom en variant på vadstretchning där man bara böjer upp tårna lite mot ett lågt underlag innan man böjer benet framåt.

Jag bär det rosa bandet - på vaden

noreply@blogger.com (Mikael) — Wed, 29 Oct 2008 08:04:00 +0000

Kollegorna hade en kul ledtråd i frågesport i helgen där det gällde att identifiera rätt medarbetare på stockholmskontoret: "Han bär det rosa bandet - på vaden!".

Tejpmärket heter Kinesio och den finns som sagt i flera hudnära nyanser. Du såg den säkert på OS.

Annars finns det en youtubevideo om hur man applicerar första delen av min tejpning.

Men nu är det slut på det synliga (hälsene-)stödet. I går kväll var det 3 grader varmt när jag gav mig ut, så det blev höstpremiär för långbenta tajts. Det blev ett bra löppass, det första försöket med snabbdistans 2,5 km i elljusspåret utan ökade obehag.

Konkreta mål & tuffa utmaningar

noreply@blogger.com (Mikael) — Thu, 23 Oct 2008 08:23:00 +0000

En kollega tipsade om hundred pushups med träningsprogram för att klara 100 armhävningar på sex veckor. Det låter svårt men är förmodligen genomförbart. Träningsupplägget verkar vettigt, med stegrande träning tre dagar i veckan.

Jag gjorde femtio armhävningar nån gång under studietiden, men jag misstänker att de antagligen inte kan räknas som tekniskt korrekta. Och det är ju tio år sedan också. Kanske när min rehab är klar...?

Utmaningen fick mig att tänka på en bloggutmaning från i somras: att klara plankan i tio minuter. Ett sjukt imponerande mål som Magda Gad höll på med. Men hon verkar ganska ... fokuserad:

Den senaste tidens galenskaper har skapat en känsla av att vara kraftigt misshandlad, vilket är mycket bra. Det innebär att jag kommer vara starkare nästa gång. Och nästa gång - det är imorrn. Jag längtar redan. [Skrivet när hon klarat 8.01]

Från henne, via några andra träningsbloggare upptäckte jag 24-timmarsspinningen för Rosa Bandet-kampanjen 25-26 oktober. Koolt! Jag var med och arrangerade 24-timmarspingis ett påsklov för länge sedan. Men spinning så länge, nja jag nöjer mig med Tour De France-spinningen en dag i veckan under hösten.

Och i helgen är jag ändå upptagen.

--

Rosa bandet förresten? Är det besläktat med bruna bandet-kampanjen för ett humanare Sverige som de kör på SVT? Vakna Sverige!

Hoppfullt mot slutet

noreply@blogger.com (Mikael) — Sat, 18 Oct 2008 22:18:00 +0000

Härom dagen var jag hos sjukgymnasten för sjunde gången. Jag sprang del av vägen dit för att värma upp för hon tänkte filma mitt löpsteg på löpbandet. Ska bli intressant att höra vad hennes löpkunniga kontakt säger om det till nästa gång.

Vaden var mindre stel än förra gången, så jag slapp akupunktur. Men rörligheten hade blivit lite sämre igen, enligt linjal mot väggen-testet. Det får bli en rutin med mer stretchning i vardagen, inte bara efter träning. Har redan hunnit sätta mig på golvet för att töja vaden under ett (internt) möte sedan dess.

Nya övningar kretsade kring plyometriska hopp, där man jobbar med spänst i både upphopp och landning utan paus mellan.

Vi enades om en hoppserie där jag på ett ben hoppar upp på låda, ner rakt fram, rakt upp medan jag snurrar runt och sedan upp på pallen igen och samma sak åt andra hållet. Fem varv med höga hopp hela tiden.

Dessutom borde jag hoppa hopprep, kanske 5 minuter som uppvärmning. Jag tror jag får köpa mig ett rep och göra det hemma. Annars får jag nog byta gym till nåt med högre i tak.

Nästa gång kanske blir sista gången, remissen gällde i alla fall åtta gånger. Jag har kommit upp i 40 minuters löpning i långdistanstempo så jag är på god väg. Jag ska nog prova lite fartlek endera dan.

Sjukgymnasten får mig att slita hund

noreply@blogger.com (Mikael) — Tue, 14 Oct 2008 20:00:00 +0000

I morgon är det dags för sjukgymnasten igen. Förra gången var lite smärtsam. Av någon anledning var vadmuskeln åter sämre efter att ha blivit allt mer återställd under sommaren. Så hon masserade ganska brutalt - hon påpekade till och med att jag var där frivilligt! :-)

Dessutom fick jag mitt livs första akupunktur. Jag hade ju inget att jämföra med men det var den elakaste formen av akupunktur hävdade hon, medan hon snurrade nålar längs med den besvärliga senan som "twitchade" lydigt efter varje nål.

Jag fick ett gäng nya övningar:

Dynamiska utfallssteg, där en fot står still medan den andra tar stora steg bakåt och framåt.
Fyra sorters tåhävningar. Förutom de excentriska, som jag kört sedan i våras, ska jag köra på ett ben i taget, en omgång med hälarna pressade mot varandra och en omgång riktigt snabba. Särskilt de snabba känns att de tar ordentligt
Hunden. En yogaövning där man står på alla fyra som ett uppochnervänt V. Jag har gjort den förr och den tar emot när man inte är tillräckligt rörlig. Förutom att stå still och försöka pressa ner hälarna ska jag prova att trampa lite med fötterna samt att stå med en fot i taget. I det sista fallet kommer jag nästan ned med höger häl, men vänstern är långt bort.

Inspirerad av yogaövningen gick jag dagen därpå på mitt första SATS-yogapass på säkert ett par år. Men det blev inte så jobbigt som jag hade förväntat mig. Eftersom jag var ringrostig var jag tvungen att kolla vad instruktören gjorde hela tiden. Dessutom somnade jag under den avslutande avslappningen.

Oväntad start

noreply@blogger.com (Mikael) — Thu, 09 Oct 2008 16:28:00 +0000

Jag gillar Tour de France-spinningen på SATS. Upplägget är mer likt riktig cykling och vissa instruktörer är riktigt bra på att måla upp en inspirerande bana under passet. Eller hitta på variationer som att simulera rondellkörning genom att få oss att sakta in, resa oss upp och luta lite innan vi ökar kadensen igen.

I slutet av uppvärmningen på passet i måndags beskrev instruktören Camilla som vanligt hur dagens etapp skulle se ut. Veckans bana är en hyfsat slät etapp, vi är nånstans mellan Pyreneerna och Alperna, och jag såg fram emot lagom ansträngande pass där vi förmodligen skulle få höra lite namedropping om hur olika cyklister skött sig under sommarens verkliga tävlingsetapp. Normalt brukar vi få i uppgift att jaga ikapp eller backa upp dessa tänkta, icke närvarande, cyklister.

Men när vi skulle smyga igång tempot efter att "startbilen viftat med flaggan" reser sig plötsligt två deltagare från sadeln och börjar trampa på riktigt frenetiskt. Vilken kupp! Resten av passet handlar om att försöka jaga ikapp dessa två. Det är osäkert om vi lyckades.

Och de kämpar och simulerar på bra. När vi får reda på att det blir en "stigning om en halvminut" reser de sig redan upp för att attackera backen, de har ju några minuters lucka till oss andra!

Jag har ingen aning om ifall det var uppgjort på förhand eller om det var en kupp men en inspirerande överraskning blev det i alla fall. Kul!

Bellmanstafetten

noreply@blogger.com (Mikael) — Tue, 16 Sep 2008 22:05:00 +0000

Vi fick ihop ett lag från jobbet som ställde upp i Bellmanstafetten i lördags. och det gick bra!

Särskilt kul var att vi var så jämna allihop: alla fem sprang sina femkilometerssträckor på 22 minuter plus/minus en halvminut. Och alla sprang i nedre kanten av våra i förväg uppskattade tidsintervall. Sluttiden blev 1.49.58, vilket räckte till plats 80 av 1170 startande lag i mixedklassen. Lite imponerande!

För egen del är jag också väldigt nöjd med att det var orken som tog emot först, inte hälsenan. Att springa ett fem km-lopp kändes lite som en chansning, men rehabiliteringen går enligt plan och den här veckan springer/joggar jag faktiskt 25 minuter mellan gångpauserna, efter att ha trappat upp långsamt under ett par månader. Så förutom den extra farten så passade det bra att springa ett kort lopp nu.

Loppet håller med webbteve från målgången för varje löpare och stillbilden är därifrån. Jag skymtar förbi mellan 40 och 50 sekunder in i videon.

→ Fler bilder från Bellmanstafetten 2008

Hallsbergs Ultravecka

noreply@blogger.com (Mikael) — Fri, 25 Jul 2008 18:41:00 +0000

I morgon ska jag åka till Hallsberg för att titta på (inte springa) Hallsbergs Ultravecka, vilket jag skrev om i januari.

Jag kommer lagom till slutet på 6-dygnsloppet, men har tittat då och då under veckan på loppets webbteve.

Tillägg:
Jag kom lagom för att se sista de 20 minuterna av sexdagarsloppet. Det var väldigt olika fart på deltagarna. Några tog väl chansen att öka tempot på slutet medan andra stapplade vidare i väntan på slutsignalen. När de gick in på sista varvet började de klumpa ihop sig och "täten" stannade till och med till vid varvningspunkten för att få med sig de sista. Sen lade de armarna om varandras axlar och till tonerna av "The final countdown" gick de förbi läktaren och stannade vid slutet av den på slaget tolv. Trevligt exempel på att idrott förbrödrar.

De hade uppmanat oss i publiken att stanna kvar för det blir prisutdelning alldeles efteråt. Men när inget hänt, vare sig antydan till prisutdelning eller start av en-timmes eller sextimmars-loppet, tröttnade vi och gick vid tjugo över.

Det var i alla fall schysst väder avslutningsdagen. Tidigare under veckan hade de haft både hällregn och ordentlig värme, vilket syns på de stämningsfulla bilderna från Nerikes Allehanda

→ Reportage i Sportnytt (SVT Play)

→ Rapport från Martina Hausmann som kom tvåa i loppet, 2,4 km efter greken och världsrekordhållaren Yiannis Kouros som vann på 758,8 km. Världsrekordet är på 1036,8 km.

Jag får springa igen

noreply@blogger.com (Mikael) — Fri, 11 Jul 2008 21:03:00 +0000

Idag var jag hos sjukgymnasten igen.

Jag fick stå på bänken och luta mig framåt medan hon hängde i min vad. Efteråt konstaterade vi att min rörlighet förbättrats en centimeter till 10. Nästa gång siktar vi på tolv.

Bland annat med hjälp av den nya läxan: balansövningen Draken.

Min löpintroduktion blir löjligt mesig, en utmaning i sig. Till att börja med får jag springa ("jogga") 1 minut med 2 minuters gång mellan. 5 intervaller tre gånger i veckan. Vecka tre får jag springa 5 minuter i taget.

Jag fick också nån sorts elastiska tejpremsor längs vaden i de diskreta, hudnära, nyanserna blått och svart. "Du ska inte sola i helgen va?" sa hon retsamt.

Men vad gör det. Jag får springa igen. Och nu har jag semester.

Jag firade med att ta ett långt träningspass efter jobbet. Förutom allmänstyrka och hela rehabprogrammet blev det förhållandevis snabba intervaller på löpbandet. Äntligen!

Besök hos sjukgymnasten

noreply@blogger.com (Mikael) — Fri, 04 Jul 2008 18:00:00 +0000

Idag träffade jag äntligen en sjukgymnast. Doktorn gav mig ju löpförbud tills dess, så det är frustrerande att det har dröjt ända tills nu. Men vilan har naturligtvis varit bra för mig. Och åtminstone de första veckorna hade jag ändå inte tänkt springa något, så det gjorde kanske inte så mycket.

De känningar jag har kvar i foten rör snarare mina gamla hälsenebesvär än utsidan av fotleden. Så undersökningen handlade snarare om det. Sjukgymnasten konstaterade att jag är "kralligare" på höger än vänster sida, så det behöver jag träna på.

Dessutom är det en stor skillnad i rörligheten mellan benen. Vi gjorde ett enkelt test som belyste skillnaden ganska tydligt:

Lägg en linjal vinkelrätt ut mot väggen.
Stå med ansiktet mot väggen och placera stortån på lämpligt avstånd längs linjalen.
Böj fram benet så att knät snuddar väggen utan att hälen släpper från golvet. Det gäller att kunna stå så långt från väggen som möjligt.

Med högerbenet klarade jag 14 cm, vilket tydligen är bra. (Om det är absolut bra eller bara bra för en löpare i min ålder fick jag inte klart för mig.) Men med vänstern klarade jag bara 9 cm. Inte nog med att det inte är särskilt bra i sig. Det är dessutom dåligt att skillnaden är så stor. Det medför obalans i kroppen och risk för mer besvär.

Så nu har jag hemläxa på fyra övningar.

Rörlighetsträning för vänsterfoten: sittande vadstretchning.
En enkel övning med gummiband för att hitta ett rörelseschema för fotlederna i sidled. Perfekt att sitta och vifta med fötterna framför teven.
Dessutom ska jag göra utfallssteg, eftersom löpmusklerna behöver tränas upp på hela vänstersidan.
Och jag ska fortsätta med mina excentriska tåhävningar.

Löpförbudet kan förmodligen hävas vid nästa besök. Men senor tar längre tid att läka än muskler, så det kan ta tre månader innan jag är återställd. Lidingöloppet ser ut att få klara sig utan min medverkan. :-(

Surt efter

noreply@blogger.com (Mikael) — Wed, 04 Jun 2008 17:35:00 +0000

Jag var som sagt ganska nöjd med hur loppet gick. Däremot är jag inte så nöjd med hur det står till efteråt.

Under uppvärmningnsjoggen till tunnelbanan stramade det lite ovant på utsidan av vänster smalben men jag kände ingenting av det under loppet.
Däremot Så snart jag stelnat till efter loppet och klädhämtning (utmärkt organiserat f ö) började känna av utsidan av vänster fotled. Jag tänkte att det nog går över och haltade iväg till tunnelbanan. Men det blev inte bättre under söndagen och jag ringde och på måndagsmorgonen bokade jag tid hos doktorn samma eftermiddag.

Naturligtvis blev jag hänvisad till en mottagning långt från tunnelbanan, i trakten av Stadion, och det såg nog ganska komiskt när jag i god fart bitvis hoppade på ett ben dit. Men i kombination med träningsvärken i låren kändes det definitivt inte roligt.

Han klämde lite på foten och konstaterade en "inflammation i ledbandet pga överbelastning". Sen fortsatte han med att "det finns en liten risk att det lossnat lite från benet" och då blev jag lite skärrad. Röntgen plus återbesök igår gav dock lugnande besked.

Med stödförband och smärtdämpande + inflammationsdämpande piller går jag nästan normalt idag. Träningsvärken i lårens framsida har avtagit och det känns snarare att det svider till än värker när jag går nerför trappor.*

Efter återbesöket tränade jag överkroppsstyrka. Jag testade också några minuters träningscykel och det funkar, tack och lov. Så det blir cykla o simma framöver. Jag har löpförbud tills jag träffat sjukgymnast.

--
(*) Taskig tajming förresten: att en månad före maran flytta från första våningen i ett hus med hiss till tredje våningen i ett hus utan. :-)

Stockholm Marathon, längre rapport

noreply@blogger.com (Mikael) — Mon, 02 Jun 2008 19:35:00 +0000

I takt med att väderprognoserna dök upp insåg jag redan några dagar före loppet att min ambition på 3:45 skulle bli tufft. Och när det visade sig bli 25 eller 27 grader så släppte jag min tidsambition. Jag behöll dock skamtiden på 4 timmar.

Värmen kanske inte var bra för oss löpare, men det var definitivt bra för publiken! Det var bra stöd överallt fram till de bortre delarna av Djurgården på andra varvet, när jag började bli trött. Fram till dess flöt det på bra. Jag höll hyfsat jämna femkilometerstider på 26-27 min fram till 25 km. Sedan tog det emot.

Jag höll visserligen farten hyfsat, nästa femma gick på 28.44, men det krävdes koncentration för att inte sakta in. På Strandvägen andra varvet sprang jag på gruset i skuggan under trädallén i stället för i solen på asfalten. Det säger väl en del om skillnaden: första varvet ville jag hålla farten uppe, andra varvet ville jag underlätta för kroppen i görligaste mån. Ändå stönade jag till vid varje ojämn skarv i underlaget.

Jag fick nya krafter vid Kungsträdgården, efter att ha blivit påhejad av far, och det stod sig väl till Västerbron ungefär. Men sen blev det allt svårare att hålla farten uppe. Eller kanske framförallt att undvika att stanna upp i vätskekontrollerna. De sista femmorna tog över 30 minuter.

Jag vill minnas att det var ungefär samma förlopp förra gången. Men 2002 hade jag fullt sjå att hålla mig under 7-minuterstempo sista milen och den här gången balanserade jag i alla fall runt 6 minuter per kilometer. Så jag har definitivt gått framåt. Däremot fick jag inte till samma långspurt på Odengatan, utan malde mest på i det tempo som jag lyckades åstadkomma.

Och även om jag naturligtvis blev glad och stolt över att äntligen komma in för målgång på Stockholms Stadion så saknade jag också den enorma lyckokänslan över att komma i mål som jag fick första gången. Kanske för att jag tvingats släppa mitt tidsmål?

Men jag klarade min skamgräns. Det blev till slut 3.55.51. Och med en förbättring på runt 33 minuter och ca 1600 placeringar kan man inte vara missnöjd. I alla fall inte i det vädret!

Stockholm Marathon, kort rapport

noreply@blogger.com (Mikael) — Sun, 01 Jun 2008 17:16:00 +0000

Stockholm Marathon gick som förväntat. Jag kom i mål. Och jag blev trött.

→ Mitt resultat

→ Flera berättelser från årets lopp