Surt efter
Jag var som sagt ganska nöjd med hur loppet gick. Däremot är jag inte så nöjd med hur det står till efteråt.
Under uppvärmningnsjoggen till tunnelbanan stramade det lite ovant på utsidan av vänster smalben men jag kände ingenting av det under loppet.
Däremot Så snart jag stelnat till efter loppet och klädhämtning (utmärkt organiserat f ö) började känna av utsidan av vänster fotled. Jag tänkte att det nog går över och haltade iväg till tunnelbanan. Men det blev inte bättre under söndagen och jag ringde och på måndagsmorgonen bokade jag tid hos doktorn samma eftermiddag.
Naturligtvis blev jag hänvisad till en mottagning långt från tunnelbanan, i trakten av Stadion, och det såg nog ganska komiskt när jag i god fart bitvis hoppade på ett ben dit. Men i kombination med träningsvärken i låren kändes det definitivt inte roligt.
Han klämde lite på foten och konstaterade en "inflammation i ledbandet pga överbelastning". Sen fortsatte han med att "det finns en liten risk att det lossnat lite från benet" och då blev jag lite skärrad. Röntgen plus återbesök igår gav dock lugnande besked.
Med stödförband och smärtdämpande + inflammationsdämpande piller går jag nästan normalt idag. Träningsvärken i lårens framsida har avtagit och det känns snarare att det svider till än värker när jag går nerför trappor.*
Efter återbesöket tränade jag överkroppsstyrka. Jag testade också några minuters träningscykel och det funkar, tack och lov. Så det blir cykla o simma framöver. Jag har löpförbud tills jag träffat sjukgymnast.
--
(*) Taskig tajming förresten: att en månad före maran flytta från första våningen i ett hus med hiss till tredje våningen i ett hus utan. :-)
Stockholm Marathon, längre rapport
I takt med att väderprognoserna dök upp insåg jag redan några dagar före loppet att min ambition på 3:45 skulle bli tufft. Och när det visade sig bli 25 eller 27 grader så släppte jag min tidsambition. Jag behöll dock skamtiden på 4 timmar.
Värmen kanske inte var bra för oss löpare, men det var definitivt bra för publiken! Det var bra stöd överallt fram till de bortre delarna av Djurgården på andra varvet, när jag började bli trött. Fram till dess flöt det på bra. Jag höll hyfsat jämna femkilometerstider på 26-27 min fram till 25 km. Sedan tog det emot.
Jag höll visserligen farten hyfsat, nästa femma gick på 28.44, men det krävdes koncentration för att inte sakta in. På Strandvägen andra varvet sprang jag på gruset i skuggan under trädallén i stället för i solen på asfalten. Det säger väl en del om skillnaden: första varvet ville jag hålla farten uppe, andra varvet ville jag underlätta för kroppen i görligaste mån. Ändå stönade jag till vid varje ojämn skarv i underlaget.
Jag fick nya krafter vid Kungsträdgården, efter att ha blivit påhejad av far, och det stod sig väl till Västerbron ungefär. Men sen blev det allt svårare att hålla farten uppe. Eller kanske framförallt att undvika att stanna upp i vätskekontrollerna. De sista femmorna tog över 30 minuter.
Jag vill minnas att det var ungefär samma förlopp förra gången. Men 2002 hade jag fullt sjå att hålla mig under 7-minuterstempo sista milen och den här gången balanserade jag i alla fall runt 6 minuter per kilometer. Så jag har definitivt gått framåt. Däremot fick jag inte till samma långspurt på Odengatan, utan malde mest på i det tempo som jag lyckades åstadkomma.
Och även om jag naturligtvis blev glad och stolt över att äntligen komma in för målgång på Stockholms Stadion så saknade jag också den enorma lyckokänslan över att komma i mål som jag fick första gången. Kanske för att jag tvingats släppa mitt tidsmål?
Men jag klarade min skamgräns. Det blev till slut 3.55.51. Och med en förbättring på runt 33 minuter och ca 1600 placeringar kan man inte vara missnöjd. I alla fall inte i det vädret!
Stockholm Marathon, kort rapport
Stockholm Marathon gick som förväntat. Jag kom i mål. Och jag blev trött.
→
Mitt resultat→
Flera berättelser från årets lopp
