Jag försökte dela in mina favoritartister i genrer, men många av dem har det gemensamt att de inte låter sig placeras i fack, så jag gav upp.
Här följer i stället en halvkronologisk genomgång
av min favoritmusik i omvänd ordning från när jag
fastnade för den.
Chicks On Speed
Munchenbaserade tysk-australiensisk-amerikanska konstpunkare med kul
covers på gamla punk och synthlåtar. Jag gillade Will
save us all bättre än de senare skivorna.
The The
Från arg ung man till arg äldre man som gör musik
som inte riktigt passar in i ett fack. Har haft Dusk
sedan länge men jag har först nu under hösten köpt
på mig flera av hans tidiga skivor och åtminstone ett
par av dem, Infected
och Mind
Bomb, har tidvis gått nonstop i hörlurarna.
Ben Folds Five
Under slagordet punkrock
for sissies! gjorde denna trio(!) tre helgjutna plattor under nittiotalet. Debuten Ben Folds Five och uppföljaren Whatever And Ever, Amen var blandningar av vilt humoristisk pianopunkpop och eftertänksamma ballader med influenser från alla möjliga håll. Den tredje studioskivan, The Secret Diary Of Reinhold Messner, är ett mer välproducerat temaalbum. Jag såg dem live 1999 och det var en av de starkaste konsertupplevelserna det året.
Det verkar som om bandet har lagt ner verksamheten, men Ben Folds själv släppte albumet Rockin' the Suburbs i höstas. Den är inte riktigt lika infallsrik som de tidigare men är ändå ett hyfsat substitut.
Bob Hund
Kan man se något friskare på en svensk scen? Stenåldern kan börja var ett skönt formbesked från denna grupp som endast kan chocka sin publik "genom att låta som alla andra".
Velvet Underground
och därefter solokarriärerna för
John Cale och Lou Reed
Frank Zappa
Laurie Anderson
Efter flera års tystnad har historieberätterskan och performanceartisten Laurie Anderson släppt två skivor, bara det senaste året. Dels Life On A String och dels samlingen Talk Normal som är en bra introduktion till hennes musik. Mina favoritskivor är annars den minimalistiska Bright Red/Tightrope samt konsertskivan Home of The Brave.
Gina Jacobi
Har haft lite låg fart på sin musik-karriär några år. Nu verkar hon dock vara på gång med ett nytt album på engelska: Like Me. Hennes genombrott, På Jakt Efter Solen, håller ännu, liksom vissa låtar på resten av skivorna. Det mesta är utgånget från skivbolagen, men hon säljer en del från sin webbplats.
Erik
Satie
Redan för drygt ett sekel sedan skapade denne särling verk
som kan räknas till ambient-genren.
David Bowie
Framförallt det han gjorde tillsammans med Eno, både trilogin Low, Heroes och Lodger på slutet av sjuttiotalet och den underskattade 1. Outside.
John Cage - ssh.... Silence (!)
Brian Eno
Eno
är nyckeln till mycket i min musiksmak under det senare decenniet.
Genom Eno upptäckte jag Bowie, Satie, James,
Freddie Wadling
Fortfarande sveriges bästa rockröst trots att han har breddat sig på sistone och rentav blivit lite folkkär(?) när han givit sig på den svenska visskatten. Hans röst har tidigare givit mig kalla kårar i konstellationer som Fläskkvartetten, Blue For Two och Cortex. Han har också spelat med Lädernunnan. Det verkar finnas ganska dåligt med webbplatser om honom just nu, men man kan se filmen En släkting till älvorna så länge.
Talking Heads och David Byrne
Thomas di Leva
Di Leva var länge sveriges enda egentliga popstjärna, fast inte lyssnade folk på honom för det. Somliga kastade sten i stället. Åtminstone fram till albumet Vem ska jag tro på? På nittiotalet blev han närmast folkkär med skivor som Rymdblomma och Noll.
Efter en tveksam utflykt med engelskspråkiga skivor gjorde han ett starkt återtåg på svenska med Jag är du. Efter det har han inte berört mig lika mycket. Han verkar ha hittat sin nisch och utmanar inte lika mycket numera. Eller också tar han det bara lugnt och samlar karma.
Dalbello
Scenskräck och flygrädsla
hejdade henne från att följa upp sina succeskivor Who Man Four Says och She, från mitten av åttiotalet. Men hon skrek sig ändå in i min skivsamling med låten Tango från den senare. Inte förrän 1998 kom uppföljaren Whore, men nu är det tyst om henne igen.
Depeche Mode
När jag väl var inne i synthsvängen,
så var det kört. Jag sjöng och spelade/programmerade
i synthbandet Lyp Te från 85-92. I det gänget lärde
jag mig uppskatta såväl Kraftwerk som Philemon Arthur &
the Dung.
The Beatles var de stora idolerna i början av tonåren.
Tycker att en hel del av det de gjorde 67-68 fortfarande håller
och deras sista skiva, Abbey Road, hamnar fortfarande i CD-spelaren
med jämna mellanrum. Så även The White Album som har många bra låtar även om albumet i sig är för splittrat. Seargent Pepper ska väl också pliktskyldigt nämnas i en sån här lista,
...å innan dess var det Elvis Presley, men det intresset har nog
sinat för några år sedan.
© Design after Thought 2001.
Publicerad 2001-10-10,
Uppdaterad
2006-11-24
